Trofast skördar hon linet i drömmar om frälsning och död. Om söndagar smakar hon vinet och Herrens välsignade bröd, åter igen.
Längtande ser hon mot skyn och knäfaller stilla i bön. Förnedrad i allas åsyn förblir hon ett hjon utan lön, åter igen.
Ständigt fångad av nåden flyr hon från livet förskrämt. Tröstlöst följer hon råden som Herren förkunnar bestämt. Aldrig får hon förklarat frälsarens självklara ord. Allting förblir obesvarat när hon uppgår i ovigd jord.
I myllan börjar det gro ett väsen av mörkret fött. För kvinnan fick ingen ro och även fast hon har dött, går hon igen.
Om söndagar skändar hon graven som minner om himmelsk tid. För evigt förvisad till kraven trots löftet om om evig frid, går hon igen.
Längtande ser hon mot skyn och knäfaller stilla i bön. Förnedrad i allas åsyn förblir hon ett hjon utan lön, åter igen.
Ständigt fångad av nåden flyr hon från livet förskrämt. Tröstlöst följer hon råden som Herren förkunnar bestämt. Aldrig får hon förklarat frälsarens självklara ord. Allting förblir obesvarat när hon uppgår i ovigd jord.
I myllan börjar det gro ett väsen av mörkret fött. För kvinnan fick ingen ro och även fast hon har dött, går hon igen.
Om söndagar skändar hon graven som minner om himmelsk tid. För evigt förvisad till kraven trots löftet om om evig frid, går hon igen.