Där som sädesfälten böja sig för vinden
och där mörkgrön granskog lyser bakom den,
syns den röda lilla stugan invid grinden
som i forna tider var mitt barndomshem.
Där var sol och sommar över gröna hagar
när som artonåring jag där hemma var.
Och de minnen som står kvar från dessa dagar
är de bästa och det vackraste jag har.
Uti hemmet fick jag allt vad jag begärde.
Jag förstod det kanske ej förr'n jag blev stor.
Och föräldrarna mig livets goda lärde,
nu de äro borta både far och mor.
Jag är gammal nu och lever blott på minnen
av mitt hem och mina vackra drömmars land.
Vad som fordom bruka fängsla barndomssinnet
står så livligt för min inre syn ibland.
Och min flicka sen, det fanns ej hennes like.
Hon var solen i mitt liv då jag var ung.
Nu hon sover lugnt i dödens kalla rike,
jag står ensam kvar och världen kännes tung.
Och jag längtar hem och griper vandringsstaven
och mitt lyckoland är endast en chimär.
Nej, här ute skall jag bäddas ner i graven,
långt från hemmet och från den jag hade kär.
Ifrån landet uti väster tanken glider
hem till kära gamla Sverige då och då.
Fast sen dess har svunnit många, långa tider,
Barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå!
Barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå!
Barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå!
och där mörkgrön granskog lyser bakom den,
syns den röda lilla stugan invid grinden
som i forna tider var mitt barndomshem.
Där var sol och sommar över gröna hagar
när som artonåring jag där hemma var.
Och de minnen som står kvar från dessa dagar
är de bästa och det vackraste jag har.
Uti hemmet fick jag allt vad jag begärde.
Jag förstod det kanske ej förr'n jag blev stor.
Och föräldrarna mig livets goda lärde,
nu de äro borta både far och mor.
Jag är gammal nu och lever blott på minnen
av mitt hem och mina vackra drömmars land.
Vad som fordom bruka fängsla barndomssinnet
står så livligt för min inre syn ibland.
Och min flicka sen, det fanns ej hennes like.
Hon var solen i mitt liv då jag var ung.
Nu hon sover lugnt i dödens kalla rike,
jag står ensam kvar och världen kännes tung.
Och jag längtar hem och griper vandringsstaven
och mitt lyckoland är endast en chimär.
Nej, här ute skall jag bäddas ner i graven,
långt från hemmet och från den jag hade kär.
Ifrån landet uti väster tanken glider
hem till kära gamla Sverige då och då.
Fast sen dess har svunnit många, långa tider,
Barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå!
Barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå!
Barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå!