"Jag vill bikta mig så uppriktigt jag kan, men mitt hjärta är tomt. Och tomheten är en spegel, vänd mot mitt eget ansikte. Jag ser mig själv, grips av vedervilja och skräck."
"Ska jag föda dig din jävel eller vad fan är det frågan om?"
Det var de första orden jag hörde
Ibland stör det mig att jag inte svarade nej
Men gjort är gjort, och jag kunde väl knappast trott
Att det var det här som väntade när jag flämtande äntrade jordelivet
För att få min bit av kakan, lite skakad
Sitter jag nu och motvilligt ser tillbaka på mitt liv
Inte för att jag är ångerfull men för min ångests skull, äh
Ge mig då fan en trumma så jag får igång min puls
Det jag minst starkast från min barndom var tapeten i lägenheten
Du vet en sån där med ett rutmönster vävt av tunna trådar
Tar minst 100 år att räkna varenda ruta
Så jag s***ade ganska snart med att försöka räkna klart
Ett ganska vanligt barn med andra ord som samlade skrot och annat coolt
Man kunde hitta, t***a på He-Man och gillade Kiss för namnets skull
Fast jag inte hade skivan, fick dock då och då mer eller mindre aggressiva utbrott
Bankade skallen mot väggen i hallen tills all den ilska jag var på lade sig
Och när jag sen tyst och förtegen gick och såg mig själv i spegeln
Såg jag ett blodsprängt rutmönster i pannan
Och jag tyckte att det var vackert, jag tyckte det var vackert
Ni kanske tycker att det låter konstigt och har svårt att relatera
Men ge er till tåls så ska se att ni förstår nog vad jag menar
Tillbaks till temat, att lära mig tåla stryk stod på schemat,
Under de fyra första skolåren och jag var ganska bra
För var och varannan dag kom andra barn från klasserna över mig
Och kastade sig över mig och de matade mig med glåpord
Och jag hatades så jag pratade aldrig tillbaka
För det var ju inte så alltid genomkul att alltid bli kallad klen och ful
Men jag antar att det var fel för jag fick mer om jag inte teg
Och inte bet ihop och sket ju och blev vred när det sved
Sånt kanske inte borde hållits som hemlighet, visst kanske det kan stämma
Men saker och ting förvanskade dilemmat
För se, de hade egna problem att tampas med där hemma
Lätt berusade eller aprak må vara en smaksak
Men från köket hörde skrik och knak-brak
Fick avsmak för alkohol vid 12 år, för det var väl då jag helt fattade
Varför de luktade så konstigt när de kom och nattade mig
De flesta skrattade och hackade för de tyckte visst att jag var mycket trist nykterist
Trots att ingen av dem kände mig, sen vände det
De ser mig live och säger "det där var funky"
Går sen där ifrån i tron att jag är någon jävla junky
Poliser de skriver upp mig på sina listor och tar Henrys cleana kissprov
Men någon gång kommer också de att få tillbaka
"Visst här har ni en kopp med p***, varsågod låt er smaka"
[Refräng x2]
Nu räcker det, det är inte roligt längre, lägg av!
Ännu en soluppgång som gått förlorad
Ännu en klagosång som fått förstorat spelrum
Ännu en helskum mollbetonad väckelse som näst intill knäcker mig, nu räcker det!
Nu räcker det lilla bäcken och en mot älven rinner och älven rinner mot stora hav
Och aldrig nånsin mer du finner var lilla bäcken blev av
Som Allan sade, och det kallar jag en ganska bra beskrivning av
Hur livet var förbi, om du vill ta dig tid så kan vi talas vid om den p***rtala skit
Som vi brukar kalla högstadietid, det enda värt att nämna, var jag 15 år gammal
Gav mitt liv helt åt en raring vid namnet Sofia, den allra vackraste flickan man kan tänka sig
Och vi fick det att funka och sånt är ju inte det enklaste
Ingen kunde skänka en ung tänkare med en blänkande livsgnista
Och sånt behövs när man mist sista hoppet och det känns som man visst vistas i en trist kista
Tänk så det bara blir, de var de bästa 3 åren av mitt liv, men sen sket det sig
Med det som är det mesta, inget dramatiskt, hon insåg väl bara sitt eget bästa
Och det förstår man ju, men det var flera år sedan nu, det är värst vad tiden tickar
Jag skulle aldrig kunna skriva ett ont ord om denna fina flicka
Eller dissa henne i nån låt till skillnad från senare flammor - det är ena slampor
Nämen ojsan, nu gjorde jag det visst igen men sånt händer, och deras snygga idiotpojkvänner
Kommer och vill ge mig stryk, för att jag bearbetar skiten över beaten och inte b***r ihop
Och skiter i över att jag blev sviken, samma skit som när jag var liten
Vad i all friden, ska det vara på det här viset hela tiden
Och ska man ut någon kväll krävs det inget sjätte sinne
För att förutspå att vakten förmodligen inte släpper in mig
Ingenting förändras, samma sak idag som igår
Jag säger inte att jag har haft det värre än någon annan, långt ifrån
Jag vill bara få något skrivet om varför jag blivit den jag blivit och sen uppgivet
Ser hur det endast leder till ännu en p***ig recension och det är väl det ni vill
nu räcker det, håll benen still, inte en meter till, håll er på aslångt avstånd
Om allt ni bara vill är skaka rumpa och smaka skumpa
Onnars går det bara bra att vara kvar
Någon frågar mig hur jag skulle beskriva min musik, då svarar jag:
"Som ett blodsprängt rutmönster i pannan
och jag tycker att det är vackert, jag tycker att det är vackert"
[Refräng x2]
"Nej, jag ångrar ingenting. Men jag är lite trött."
"Ska jag föda dig din jävel eller vad fan är det frågan om?"
Det var de första orden jag hörde
Ibland stör det mig att jag inte svarade nej
Men gjort är gjort, och jag kunde väl knappast trott
Att det var det här som väntade när jag flämtande äntrade jordelivet
För att få min bit av kakan, lite skakad
Sitter jag nu och motvilligt ser tillbaka på mitt liv
Inte för att jag är ångerfull men för min ångests skull, äh
Ge mig då fan en trumma så jag får igång min puls
Det jag minst starkast från min barndom var tapeten i lägenheten
Du vet en sån där med ett rutmönster vävt av tunna trådar
Tar minst 100 år att räkna varenda ruta
Så jag s***ade ganska snart med att försöka räkna klart
Ett ganska vanligt barn med andra ord som samlade skrot och annat coolt
Man kunde hitta, t***a på He-Man och gillade Kiss för namnets skull
Fast jag inte hade skivan, fick dock då och då mer eller mindre aggressiva utbrott
Bankade skallen mot väggen i hallen tills all den ilska jag var på lade sig
Och när jag sen tyst och förtegen gick och såg mig själv i spegeln
Såg jag ett blodsprängt rutmönster i pannan
Och jag tyckte att det var vackert, jag tyckte det var vackert
Ni kanske tycker att det låter konstigt och har svårt att relatera
Men ge er till tåls så ska se att ni förstår nog vad jag menar
Tillbaks till temat, att lära mig tåla stryk stod på schemat,
Under de fyra första skolåren och jag var ganska bra
För var och varannan dag kom andra barn från klasserna över mig
Och kastade sig över mig och de matade mig med glåpord
Och jag hatades så jag pratade aldrig tillbaka
För det var ju inte så alltid genomkul att alltid bli kallad klen och ful
Men jag antar att det var fel för jag fick mer om jag inte teg
Och inte bet ihop och sket ju och blev vred när det sved
Sånt kanske inte borde hållits som hemlighet, visst kanske det kan stämma
Men saker och ting förvanskade dilemmat
För se, de hade egna problem att tampas med där hemma
Lätt berusade eller aprak må vara en smaksak
Men från köket hörde skrik och knak-brak
Fick avsmak för alkohol vid 12 år, för det var väl då jag helt fattade
Varför de luktade så konstigt när de kom och nattade mig
De flesta skrattade och hackade för de tyckte visst att jag var mycket trist nykterist
Trots att ingen av dem kände mig, sen vände det
De ser mig live och säger "det där var funky"
Går sen där ifrån i tron att jag är någon jävla junky
Poliser de skriver upp mig på sina listor och tar Henrys cleana kissprov
Men någon gång kommer också de att få tillbaka
"Visst här har ni en kopp med p***, varsågod låt er smaka"
[Refräng x2]
Nu räcker det, det är inte roligt längre, lägg av!
Ännu en soluppgång som gått förlorad
Ännu en klagosång som fått förstorat spelrum
Ännu en helskum mollbetonad väckelse som näst intill knäcker mig, nu räcker det!
Nu räcker det lilla bäcken och en mot älven rinner och älven rinner mot stora hav
Och aldrig nånsin mer du finner var lilla bäcken blev av
Som Allan sade, och det kallar jag en ganska bra beskrivning av
Hur livet var förbi, om du vill ta dig tid så kan vi talas vid om den p***rtala skit
Som vi brukar kalla högstadietid, det enda värt att nämna, var jag 15 år gammal
Gav mitt liv helt åt en raring vid namnet Sofia, den allra vackraste flickan man kan tänka sig
Och vi fick det att funka och sånt är ju inte det enklaste
Ingen kunde skänka en ung tänkare med en blänkande livsgnista
Och sånt behövs när man mist sista hoppet och det känns som man visst vistas i en trist kista
Tänk så det bara blir, de var de bästa 3 åren av mitt liv, men sen sket det sig
Med det som är det mesta, inget dramatiskt, hon insåg väl bara sitt eget bästa
Och det förstår man ju, men det var flera år sedan nu, det är värst vad tiden tickar
Jag skulle aldrig kunna skriva ett ont ord om denna fina flicka
Eller dissa henne i nån låt till skillnad från senare flammor - det är ena slampor
Nämen ojsan, nu gjorde jag det visst igen men sånt händer, och deras snygga idiotpojkvänner
Kommer och vill ge mig stryk, för att jag bearbetar skiten över beaten och inte b***r ihop
Och skiter i över att jag blev sviken, samma skit som när jag var liten
Vad i all friden, ska det vara på det här viset hela tiden
Och ska man ut någon kväll krävs det inget sjätte sinne
För att förutspå att vakten förmodligen inte släpper in mig
Ingenting förändras, samma sak idag som igår
Jag säger inte att jag har haft det värre än någon annan, långt ifrån
Jag vill bara få något skrivet om varför jag blivit den jag blivit och sen uppgivet
Ser hur det endast leder till ännu en p***ig recension och det är väl det ni vill
nu räcker det, håll benen still, inte en meter till, håll er på aslångt avstånd
Om allt ni bara vill är skaka rumpa och smaka skumpa
Onnars går det bara bra att vara kvar
Någon frågar mig hur jag skulle beskriva min musik, då svarar jag:
"Som ett blodsprängt rutmönster i pannan
och jag tycker att det är vackert, jag tycker att det är vackert"
[Refräng x2]
"Nej, jag ångrar ingenting. Men jag är lite trött."