När jag kom till denna jorden, till den genom-frusna norden var det så kallt att solen skämdes för sitt sken.
Gick från en ofödds paradis till en värld av snö och is. Jag bytte kött och blod mot glas och sten.
på vissa sätt är alla lika när vi föds så vill vi skrika, men från mig hördes inget alls.
I livets allra första del hade någonting gått fel, jag hade navelsträngen virad runt min hals.
Men läkarn sa: bli inte rädd för än är ingen skada skedd och risken att han stryps är minimal. han är i övrigt sund och frisk vi löper nästan ingen risk att han ska bli någonting annat än normal.
Det allra första jag kan minnas ifrån tillvaron att finnas är att jag skrattar högt och alla t***ar på.
hela bilden är rätt vag men jag vet det var denna dag jag hade lyckats lära mig att gå.
Men i samma ögonblick som jag för första gången gick föddes en iver eller rent utav ett tvång.
Direkt som foten sattes ner ville jag göra nånting mer. Det var dags för mig att sätta av i språng.
Ni fattar säkert att jag föll och att balansen inte höll men fattade det gjorde inte jag.
Jag stod på ändan föll pladask, jag låg och kräla som en mask. Så skrek jag utan ord. skrek emot vår jord.
Ge mig ett:
ADHD...
Stämpla mig i pannan så att var och en kan se. Kalla det för sjukdom eller skadat DNA det finns ändå inget botemedel det är lika bra att ge mig
ADHD, borderline och DAMP. Kom igen och ge mig alla tre. Elektriska extaser och pulserande panik.
Jag föddes tyst men lever med ett skrik.
I början av mitt liv kalla man mig för kreativ. Då såg man energin som nånting gott.
Jag fick människor att le, och då var det lätt att överse med ett och annat raseriutbrott.
Men snart blev tonen tvärare från päron och från lärare som sa: du måste kunna sitta still. Men jag svarade:
vad fan? Sitta still är klart jag kan. Det är dessvärre ingenting jag vill.
Och när jag en gång tatt mig ton så startade min revolution och ingen skulle nånsin mer få säga vem jag var.
Jag var en enmans-monarki. obegränsat fri och hade nån problem med detta kunde de ju alltid sätta på mig:
ADHD...
Stämpla mig i pannan så att var och en kan se. Kalla det för sjukdom eller skadat DNA det finns ändå inget botemedel det är lika bra att ge mig
ADHD, borderline och DAMP. Kom igen och ge mig alla tre. Elektriska extaser och pulserande panik.
Jag föddes tyst men lever med ett skrik.
Jag är en pajas och en clown, jag är en fiolspelande faun. Sätter ditt hjärta och vårt samhälle i brand. Jag steppar runt på ömma tår. Vill jämt ha mera än jag får. Räck mig ett finger ska jag bita av din hand.
Jag rusar genom livet, passionerat, överdrivet. Jag är en tjur på tjack i en porslinsbutik, jag är som månen full och rund, jag är en rabiessmittad hund.
Jag väcker döda och jag trampar över lik.
220 vilopuls jag reagerar på impuls, jag trampar över varje gräns och barriär.
Jag vill inte skrämmas men jag vägrar också skämmas för den människa jag var och den jag är.
Jag hatar hett och älskar fritt. Av och på och svart och vitt. Kanske är jag sjuk, vad vet väl jag?
Mitt diagnosalternativ är att jag faktiskt är vid liv. Och ifall detta retar så är ordet som du letar efter...
ADHD...
Stämpla mig i pannan så att var och en kan se. Kalla det för sjukdom eller skadat DNA det finns ändå inget botemedel det är lika bra att ge mig
ADHD, asberger och DAMP. Kom igen och ge mig alla tre. Elektriska extaser och pulserande panik.
Jag föddes tyst men lever med ett skrik.
Gick från en ofödds paradis till en värld av snö och is. Jag bytte kött och blod mot glas och sten.
på vissa sätt är alla lika när vi föds så vill vi skrika, men från mig hördes inget alls.
I livets allra första del hade någonting gått fel, jag hade navelsträngen virad runt min hals.
Men läkarn sa: bli inte rädd för än är ingen skada skedd och risken att han stryps är minimal. han är i övrigt sund och frisk vi löper nästan ingen risk att han ska bli någonting annat än normal.
Det allra första jag kan minnas ifrån tillvaron att finnas är att jag skrattar högt och alla t***ar på.
hela bilden är rätt vag men jag vet det var denna dag jag hade lyckats lära mig att gå.
Men i samma ögonblick som jag för första gången gick föddes en iver eller rent utav ett tvång.
Direkt som foten sattes ner ville jag göra nånting mer. Det var dags för mig att sätta av i språng.
Ni fattar säkert att jag föll och att balansen inte höll men fattade det gjorde inte jag.
Jag stod på ändan föll pladask, jag låg och kräla som en mask. Så skrek jag utan ord. skrek emot vår jord.
Ge mig ett:
ADHD...
Stämpla mig i pannan så att var och en kan se. Kalla det för sjukdom eller skadat DNA det finns ändå inget botemedel det är lika bra att ge mig
ADHD, borderline och DAMP. Kom igen och ge mig alla tre. Elektriska extaser och pulserande panik.
Jag föddes tyst men lever med ett skrik.
I början av mitt liv kalla man mig för kreativ. Då såg man energin som nånting gott.
Jag fick människor att le, och då var det lätt att överse med ett och annat raseriutbrott.
Men snart blev tonen tvärare från päron och från lärare som sa: du måste kunna sitta still. Men jag svarade:
vad fan? Sitta still är klart jag kan. Det är dessvärre ingenting jag vill.
Och när jag en gång tatt mig ton så startade min revolution och ingen skulle nånsin mer få säga vem jag var.
Jag var en enmans-monarki. obegränsat fri och hade nån problem med detta kunde de ju alltid sätta på mig:
ADHD...
Stämpla mig i pannan så att var och en kan se. Kalla det för sjukdom eller skadat DNA det finns ändå inget botemedel det är lika bra att ge mig
ADHD, borderline och DAMP. Kom igen och ge mig alla tre. Elektriska extaser och pulserande panik.
Jag föddes tyst men lever med ett skrik.
Jag är en pajas och en clown, jag är en fiolspelande faun. Sätter ditt hjärta och vårt samhälle i brand. Jag steppar runt på ömma tår. Vill jämt ha mera än jag får. Räck mig ett finger ska jag bita av din hand.
Jag rusar genom livet, passionerat, överdrivet. Jag är en tjur på tjack i en porslinsbutik, jag är som månen full och rund, jag är en rabiessmittad hund.
Jag väcker döda och jag trampar över lik.
220 vilopuls jag reagerar på impuls, jag trampar över varje gräns och barriär.
Jag vill inte skrämmas men jag vägrar också skämmas för den människa jag var och den jag är.
Jag hatar hett och älskar fritt. Av och på och svart och vitt. Kanske är jag sjuk, vad vet väl jag?
Mitt diagnosalternativ är att jag faktiskt är vid liv. Och ifall detta retar så är ordet som du letar efter...
ADHD...
Stämpla mig i pannan så att var och en kan se. Kalla det för sjukdom eller skadat DNA det finns ändå inget botemedel det är lika bra att ge mig
ADHD, asberger och DAMP. Kom igen och ge mig alla tre. Elektriska extaser och pulserande panik.
Jag föddes tyst men lever med ett skrik.