Så var det med sommaren
Och tjong då var det höst igen
Med samma gamla trötta attribut
Det är inget nytt att det blir höst
Men inte heller någon tröst
Att veta att man har mått såhär förut
Jag drar halsduken allt hårdare runtom min hesa halls
Tills jag plötsligt inser att jag knappt kan andas alls
Det är väl inte det att något gör mig ledsen
Det är väl mera det att inget gör mig glad
Var god tag plats på nedstämdhetsexpressen
Enkel resa emot Melankolia stad
Visst borde jag ta mig i kragen
Leva ut och fånga dagen
Festa till och prova bungie-jump
Vara här och nu och mitt i livet
Men själva initiativet
Sitter märkligt fast som i en kramp
Så jag tror det att blir jag och TVn även denna kväll
Det känns förövrigt ganska skevt att gråta i en karusell
Blir mest beklämd utav upplevelsestressen
Visst vill jag vara med om, men vet inte vad
Så här kommer jag med nedstämdhetsexpressen
I hundrafemtio knyck mot Melankolia stad
Du säger att tröttheten mitt hjärta rymmer
Ja just den typen av bekymmer
Lider många människor av idag
Men du har svårare för att beskriva
Vad som är det positiva
Med att det finns fler som mår som jag
För jag skiter i om jag är en av hundratusental
Det gör ju inte mindre ont bara för att smärtan är normal
Själva omtanken ökar bara pressen
Det smakar skuld om varje kopp med varm choklad
Man har en egen vagn på nedstämdhetsexpressen
Man åker ensam emot Melankolia stad
Du säger att du saknar mig
Jag saknar saknaden i sig
Hur vackert, hur fult allting var
Och när allting kommer ikring
Är ju allting bättre än ingenting
Men ingenting är allting jag har kvar
Nu känner jag hur tåget saktar av och stannar till
Och jag reser långsamt på mig, det är väl inte att jag vill
Men vi är framme vid den s***liga adressen
Dags att ta plats i skuggfigurernas parad
Ändhållplats för nedstämdhetsexpressen
Vi är framme i Melankolia stad
Här går jag genom gråa gränder
Över askbeströdda stränder
Tunga steg i stillastånden höst
Genom tjock och klibbig dimma
Var minut känns som en timma
När jag plötsligt minns det sista av din röst
Du sa det här är inget avsked för när du väl kommer dit
Ja då kommer du att minnas, du är bara på visit
Jag vet ditt hjärta är så tungt att det vill fly ditt bröst
Och just nu är det kanske ingen lindring eller tröst
Men jag finns kvar på andra sidan av processen
Och du ska återvända som du alltid gjort
Det går returresor med nedstämdhetsexpressen
Dom går stadigt, men inte lika fort
Dom går stadigt, men inte lika fort
Och tjong då var det höst igen
Med samma gamla trötta attribut
Det är inget nytt att det blir höst
Men inte heller någon tröst
Att veta att man har mått såhär förut
Jag drar halsduken allt hårdare runtom min hesa halls
Tills jag plötsligt inser att jag knappt kan andas alls
Det är väl inte det att något gör mig ledsen
Det är väl mera det att inget gör mig glad
Var god tag plats på nedstämdhetsexpressen
Enkel resa emot Melankolia stad
Visst borde jag ta mig i kragen
Leva ut och fånga dagen
Festa till och prova bungie-jump
Vara här och nu och mitt i livet
Men själva initiativet
Sitter märkligt fast som i en kramp
Så jag tror det att blir jag och TVn även denna kväll
Det känns förövrigt ganska skevt att gråta i en karusell
Blir mest beklämd utav upplevelsestressen
Visst vill jag vara med om, men vet inte vad
Så här kommer jag med nedstämdhetsexpressen
I hundrafemtio knyck mot Melankolia stad
Du säger att tröttheten mitt hjärta rymmer
Ja just den typen av bekymmer
Lider många människor av idag
Men du har svårare för att beskriva
Vad som är det positiva
Med att det finns fler som mår som jag
För jag skiter i om jag är en av hundratusental
Det gör ju inte mindre ont bara för att smärtan är normal
Själva omtanken ökar bara pressen
Det smakar skuld om varje kopp med varm choklad
Man har en egen vagn på nedstämdhetsexpressen
Man åker ensam emot Melankolia stad
Du säger att du saknar mig
Jag saknar saknaden i sig
Hur vackert, hur fult allting var
Och när allting kommer ikring
Är ju allting bättre än ingenting
Men ingenting är allting jag har kvar
Nu känner jag hur tåget saktar av och stannar till
Och jag reser långsamt på mig, det är väl inte att jag vill
Men vi är framme vid den s***liga adressen
Dags att ta plats i skuggfigurernas parad
Ändhållplats för nedstämdhetsexpressen
Vi är framme i Melankolia stad
Här går jag genom gråa gränder
Över askbeströdda stränder
Tunga steg i stillastånden höst
Genom tjock och klibbig dimma
Var minut känns som en timma
När jag plötsligt minns det sista av din röst
Du sa det här är inget avsked för när du väl kommer dit
Ja då kommer du att minnas, du är bara på visit
Jag vet ditt hjärta är så tungt att det vill fly ditt bröst
Och just nu är det kanske ingen lindring eller tröst
Men jag finns kvar på andra sidan av processen
Och du ska återvända som du alltid gjort
Det går returresor med nedstämdhetsexpressen
Dom går stadigt, men inte lika fort
Dom går stadigt, men inte lika fort